Grus i spenaten

1 okt.
Vi har begett oss ett par timmar norrut till Tanzanias kulturnaste Bagamoyo. Har hoppas vi pa manga haftiga musikupplevelser eftersom det just denna helg ar musikfestival har. Nar vi har kommit en bit fran Tumbi passade vi pa att ata lunch i Picha dar vi anda skulle byta buss. Matstallet lag ett par meter fran en stokig stor vag och vi var valdigt trotta. Det drojer nastan alltid drygt en timme innan man far maten man bestallt. I vantan pa var lunch kom servitoren plotsligt och satte sig vid vart bort. Han borjade prata med Peter och det var uppenbart att han ville bli Peters van (aterigen, vita vanner ger status). Under hela det paflugna samtalet ignorerade han fullstandigt sandra. Otroligt frustrerande men det lar ju inte vara sista gangen vi stoter pa den kvinnosynen. Under var lunch i Picha visade afrika upp en rad daliga sidor pa en gang. Stokig ljudmiljo, luften full med avgaser och damm, dalig kvinnosyn och smaklos mat bestaende av kolhydrater (vi fick grus i spenaten). Nar vi gick pa bussen vandes lyckligtvis myntet till hjalpsamma manniskor, vacker natur utanfor bussfonstret och glad radiomusik. Till skillnad mot skandinaviens melankoliska toner gar namligen strorre delen av den tanzanska popularmusiken i dur. Och sa nojer man sig oftast med fyra ackord som man kor pa i tio minuter. Ingen refrang eller sa, utan ett evighetsflode av durtoner. (Garna med solande syntsax)
Bussen korde en timme genom fattig landsbygd dar det som fanns var vad naturen hade att erbjuda. Man kan knappt forestalla sig livet dar nar de langa regnen kommer och vagens roda jord forvandlas till oframkomlig lera. Eftersom bussen korde ut mat till de olika byarnas affarer maste de bli valdigt isolerade nar vagen inte gar att anvanda. Men vilken storslagen natur! Vi kande oss valdigt sma infor de maktiga vyer som bredde ut sig framfor oss.
Val framme i Bagamoyo motte vi fyra norska backpackers. Vi slog folje med dem till deras hotell eftersom vi inte visste var vi skulle sova och det snart skulle bli morkt. Hotellet var fullt. Men sa fick vi kontakt med den vanlige Kevin som erbjod sig att kora oss gratis till ett annat hotell. Norskorna intygade att han gick att lita pa sa vi tackade ja till skjuts. Kevin korde sedan runt oss till det ena fulla hotellet efter det andra. Sadan ar namligen installningen har; fragar man om hjalp eller vagbeskrivning sa valjer den tillfragade ofta att folja med och visa hela vagen fram utan att begara nagot i gengald. Man har alltid tid att slappa det man haller pa med for att hjalpa en framling. Den installningen kan man ju inte direkt skryta med i sverige. Kevin hade bott i norge nagra manader och han papekade just hur "kalla" han tyckte vi var mot varandra i norden. Till slut hittade vi i alla fall lediga rum pa ett jattefint billigt hotell. Vi trivs aven om sangen mest ar en grop i mitten av madrassen.
Nu har vi varit ute och promenerat lite i Bagamoyo, shoppat lite och gatt pa museum om slavhandeln. Det var intressant, Bagamoyo var lange sista posten for slavar som skeppades ut till Zanzibar och sedan ut i varlden. Har fick de en natts vila innan helvetesresan fortsatte. Namnet Bagamoyo betyder ungefar "jag lagger mig ner och vilar". Guiden pa museet gav oss en valdigt bra overblick over stadens och slavhandelns historia.