Dalla dallas

22 sept.
På flyget mot Etiopien. Det känns lite absurt att ha tre månaders häftiga upplevelser framför sig. Vi fattar det inte riktigt än. Det är lite skräckblandad förtjusning. Men det är skönt att vara på väg. Nu kan vi inte planera eller förbereda mer, nu kan vi bara vara och njuta.
23 sept.
Smått chockade sitter vi nu på ett hotellrum i centrala Dar es Salaam i Tanzania. När vi kom ut på Tanzaniansk mark möttes vi av en vägg i två bemärkelser; tropisk värme och tazichaufförer som klistrar sig fast vid en. Under bilfärden in till centrum blev vi omedelbart kastade in i landets trafikkaos. Det existerar inga trottoarer, fungerande trafikljusen eller så mycket skyltar över huvud taget. Här är det först till kvarn som gäller och tutan har makten. Folk går omkring hur som helst på vägarna och försöker sälja saker till oss genom bilrutan. Det fullkomligt lyser backpacker om oss och man känner sig ganska utsatt. Ingen ger en ett rakt svar eftersom alla försöker sälja något. De flesta har något att vinna på att vi inte riktigt förstår hur landet fungerar eller kan språket.
Nu har vi köpt massa vatten, mobilkort och ätit skitstark god mat. Väl ute på gatan igen möter vi Ali, som sen tar oss på en timmeslång vandring runt hela Dar es Salaam och berättar om allt vi ser på vägen. Hela Tanzanias själ och historia vecklar ut sig under vår vandring och vi får se saker vi aldrig hade fått se på egen hand. Vi går längs med havet och sedan plötsligt rätt in i en stor fiskmarknad. Ali guidar oss från hamnkanten där tidvattnet för upp fiskebåtarnas last, via det enorma område med stånd där fisken sedan säljs - köparna består endast av kvinnor - och sen vidare genom en liten gång till köksområdet där kvinnorna sedan säljer fisken tillagad. En tydlig minnesbild är när vi strax utanför fiskmarknaden stannar en man med en fruktvagn. Vi köper fyra otroligt goda och billiga bananer samtidigt som en annan man går rakt ut i den högtrafikerade vägen med en stor fisk över axlarna...
Den kaosartade trafiken här har vi inte riktigt acklimatiserat oss till. Den vane Ali gick bara rätt ut i gatan och ganska snart insåg vi att enda chansen för oss att komma över vägen var att följa honom i hälarna. Dessförinnan hade vi blivit stående på ena sidan gatan medan Ali, på andra sidan, skrek över de rusande bilarna till oss "just walk!"
Klockan närmar sig kväll och det blir allt mörkare. Ali drar med oss på massa smågator där vi helt klart är de enda vita och definitivt inte kunde ha spatserat omkring på egen hand. Titt som tätt kommer det fram folk till Ali som han direkt avvisar och det känns tryggt att gå med en svart inhemsk man som faktiskt skyddar oss. Ali följer oss hela vägen tillbaka till hotellporten och väl där lirkar han ur oss några dollar, men det tycker vi i efterhand att det helt klart var värt.
24 sept.
Peter vaknade runt fem av bönerop. Lite mildare temp. idag eftersom det är molnigt. Efter frukost (helt fiberfritt) tar vi oss till närmaste station för de lokala bussarna - Dalla dallas - skrangliga minibussar smockade med folk och med säkerhetsnivå sådär.. Bussarna kör när dom är fulla och därefter får det alltid plats mer folk. Utanför varje buss (bokstavligen eftersom han egentligen inte får plats i bussen så han hänger ut från dörren) står en inkastare och skriker ut vart bussen är på väg för att få fler passagerare. Vi hittar ganska snabbt rätt buss och får sittplats. Vi tar oss ut mot Tumbi, som ligger på landsbygden nån timme utanför Dar es Salaam. Här bor Sara och Samuel. Två nya vänner till oss som är med och driver musikstudio som dom också bor i. På vägen ut måste vi byta buss ungefär halvvägs. En kille som ungefär jobbar med att visa folk till rätt buss (eftersom stationerna är kaos) slussar oss runt och efter en timme har han hittat rätt buss med sittplatser. Det känns både skönt och hemskt att få sitta eftersom den lokala befolkningen får vänta med att gå på tills vi kommit på. Med packningen upp i ansiktet och sprängande behov av toalettbesök åker vi en timme till utåt mot Tumbi. Men vi njuter av resan! Med Dalla dallas hamnar man mitt i befolkningen, mitt i vardagen och vi får se massor av häftigt längs med vägen!
Väl framme hos Sara och Samuel blir vi varmt mottagna till deras spartanska bostad. Här finns allt man behöver, med fantastisk utsikt. Både Sara och Samuel pratar swahili vilket är en förutsättning för att kunna klara sig vettigt ute på landet. För oss låter språket bara som vacker sång.