Strandliv

26 sept.
Vi är i paradiset! Ligger på vit strand under palmer fulla med kokosnötter, solen i zenit och havet några meter från fötterna. Läser, äter god mat och njuter av att inte ha någon tid att passa. Vi har åkt ut till en halvö från Dar es Salaam, Kigamboni. Två nätter framöver ska vi sova i ett stabilt tält här på stranden som tillhör Sunrise beach hotel. Vi njuter! Här ser ut som i en dröm.Den bilden av Afrika som vi västerlänningar gärna har. Den andra, och kanske något mer sanningsenliga bilden, består mer av gratis plastmöbler med stora märken av pepsi på, än bambuhyddor. Men det här är fantastiskt ändå, som en semester på resan. Det var väldigt skönt att komma ifrån hetsen och kaoset inne i staden. Imorse vaknade vi tidigt och stod länge och förundrades över att Dar es Salaam var så skränigt redan före sex på morgonen.
Det finns en stor välbärgad indisk minoritet i Tanzania. Restaurangutbudet av indisk mat är därför stort och bra. Ju längre in i landet man reser, desto mindre av Indiens kök ser man. Istället är det Tanzanias egna, något mindre färgsprakande mat man får. Igår åt vi en typisk tanzansk lunch bestående av majsgröt och bönor. Mättande men inte så spännande. Frukosten har liknande standard; vitt bröd, eller en friterad klump av vitt mjöl som man doppar i socker, söt juice, te och om man har tur ägg (med vit gula, eftersom hönsen är undernärda och pressade). Något som det dock finns gott om är sådant som man kan småäta på; frukt, nötter, kokosnötter som man först dricker ur och sedan får utskuren, eller sockerrör att tugga på (otroligt gott!). Av detta så provar vi så mycket vi kan. Ingenting kostar mer än några kronor och allt smakar supergott.
27 sept.
Idag håller vi ett väldigt långsamt tempo. Efter lite morgonyoga på stranden doppade vi oss i havet och sen begav vi oss in till byn för att köpa frukost. Idag bestod den av papaya, kokosnöt, bananer och friterade potatisknyten - gott! Alltihop till en kostnad av 7kr. var.
Vi håller oss på den delen av stranden som hör till hotellet och är bevakad av vakter. Går man längre bort riskerar man att bli rånad eller kidnappad. Säkerhetsaspekten är hela tiden en del av vår vardag eftersom vita turister är otroligt utsatta och syns väl. Det går inte att vara ute efter att det blivit mörkt. Äter man på restaurang på kvällen får man ta taxi hem. Att vara vit i Afrika innebär en märklig kombination av att dels vara utsatt, konstig, äcklig och å andra sidan eftertraktad och häftig - här ger vita vänner status.
Sara och Samuel har åkt hem från stranden för jobb i studion. På väldigt kort tid har de jobbat upp sig till topp tre bland Tanzanias musikstudior. Här går det oftast till så att artister spelar in sång på förinspelat beat/bakgrund. Det innebär att producenten har stor makt över musiken eftersom det är producenten, alltså ljudteknikern, som skapar bakgrunderna. Den rollen har Samuel. Detta system gör att musiken blir något smalare i utbud eftersom musikskaparna är "färre" och sätter starka trender i musikvärlden. Man vill som artist låta som den producent man gillar.
Under en väldigt trevlig middag igår berätta Sara och Samuel om det "plastiga" idealet som finns här. Det existerar ingen strävan mot det "äkta" som man kan se i Sverige. Man skulle tex. aldrig komma på idén här att tända ljus för att det är mysigt. Finns det lysrör så ska de användas. På samma sätt är det med musiken. Varför använda en riktig trumpet när trumpetljudet på synten är mycket mer praktiskt och dessutom låter snyggare. Sara och Samuel försöker ta sig under ytan på Tanzanias musikstilar och komma fram till vad det är som gör att de låter som de gör. Samtidigt måste de lära sig att uppskatta musik som de kanske tidigare skulle ha slagit ifrån sig. Ska man hänga med i musiktoppen här så får man följa idealet. Och i toppen måste man ligga för att kunna leva på det. Allt handlar om att ha jobbat med de stora artisterna. Om man inte har pengar förstås - har man inget namn måste man betala radion för att få ut sin musik i etern. I detta musiklandskap försöker Sara och Samuel vara en oas, en studio där man kan jobba upp sig med hjälp av talang, inte pengar.
Vi känner oss otroligt tacksamma över våra nya swahilitalande, varmhjärtade och gästvänliga vänner Sara och Samuel. Genom dem får vi verkligen en mjukstart på resan. Nu har vi koll på vad olika saker ska kosta och lite hur vi ska resa i landet. Det känns som en stor trygghet.
Kvällen kommer.
Ser: fiskebåtarnas ljuslyktor som blir allt fler längs horisonten, palmbladens mäktiga skuggor.
Hör: syrsor - som om någon slår ihärdigt med en kniv på ett glas, vågor från indiska oceanen.
Luktar: sea food pizza - en riktig höjdare, myggstift.